Att vara fräck

Ibland kan jag vara bra fräck. När jag har så där ont, fast ingen ser det. Mina sjukdomar syns inte utåt, det är bara mina närmaste som märker när jag har det lite extra jobbigt. Då är det ingen som reser sig på t-banan för att överlåta sittplatsen, ingen som hjälper mig att plocka upp något jag tappat trots att det smärtar att göra det själv. Det är ju ingen som vet. Igår, på hemvägen på t-banan gjorde jag en sak som jag skäms lite över. Jag hade haft ont hela dagen, det smärtade att stå upp, att röra på sig och allra mest att gå. Promenaden till t-banan på vägen hem kändes som en evighet när jag haltade fram och stannade upp med jämna mellanrum.

När det var dags att byta t-bana vid Centralen var det fullt med människor på perrongen som givetvis skulle på MITT tåg, hela bunten. Jag fick bråttom av rädslan att inte hitta sittplats, att behöva stå och lida i det tysta hela vägen till ändhållplatsen. Killen framför mig går i slow motion, verkligen riktigt sakta, som om han medvetet försökte irritera mig till bristningsgränsen. Till slut kommer jag förbi honom och upptäcker att det finns endast 1 sittplats kvar i min närhet. Samtidigt som jag upptäcker det ser jag en man som också har hittat guldbiljetten. Han är äldre än mig, har en del gråa hår, men är inte tillräckligt gammal för att erbjudas plats på t-banan av det sittande folket. Han står vid den andra dörren och sittplatsen är precis mitt emellan oss. Jag ser hur han tar sats och sätter det ena långa benet framför det andra i en snabb takt. Jag börjar pinna på med mina korta ben och tittar ner i marken, jag vågar inte möta hans blick. Gör jag det vet jag att jag kommer att vika mig om vi kommer fram samtidigt. Vi når målet i samma ögonblick, men jag har ett försprång på en fot ungefär och nu är jag fräck, riktigt fräck. Jag tittar inte upp, tvekar inte. Jag tar ett extra steg när han tvekar och så slår jag mig ner i sätet, snabbt och skoningslöst. Mannen säger "happ" och ställer sig bland alla andra stående. Jag vågar inte möta hans blick resten av resan, men jag observerade att han lyckades hitta en egen sittplats efter några stationer.