Blå Farans sista äventyr?

I onsdags var det dags att hämta Blå Faran hos mormor. Där har hon stått i varmgarage i ca 6 veckor då jag fått låna mormors bil under tiden. Jag förstod att det skulle bli problem att starta henne efter att hon hade stått still så länge, men det äventyr jag skulle få uppleva den kvällen var jag inte riktigt beredd på...

Jag kom till Finntorp efter jobbet, klockan var väl runt 17 när jag anlände. Jag testade först att starta Blå Faran, utan framgång. Jag försökte några gånger men fick ingen respons alls. Då gick jag upp till mormor som ringde grannen Lasse, en pensionerad taxichaufför med stor kunskap om bilar. Lasse var så bussig att han ställde upp på en gång med att försöka få igång Faran. Vi började med att rulla henne ner i garaget i 2 våningar för att försöka få igång henne i farten. Det räckte dock inte. Lasse körde sedan ner sin bil och vi tog fram mina startkablar (vis av erfarenhet har jag alltid ett paket startkablar i Faran). Han fick igång henne med hjälp av sin bil, men något gick fel när han tog bort kablarna (tog han möjligtvis bort dem i fel ordning?) och det fullkomligt sprutade glöd från dem. Han försäkrade dock att han hade klarat sig utan stötar vilket jag hoppas stämmer.

När vi väl fått igång Faran stod jag i vanlig ordning och lät henne "puttra" i cirka en kvart så att motorn började låta bättre. Jag var genomsvettig efter att ha puttat ner blå Faran 2 våningar och sedan upp en halv våning, men nu kände jag ju att jag snart var hemma i alla fall! Hungrig var jag också, men det skulle ju snart bli dags för middag. Trodde jag...

Jag åkte efter en kvart iväg hemåt, jag hade planerat att köra en vända ut mot Nynäs för att ladda batteriet. Men jag kom aldrig så långt. I Södra länken, precis när jag tagit av mot Nynäshamn började det helt plötsligt att ryka inuti Blå Faran. Det såg ut som att röken kom från bakom ratten och rökutvecklingen var snabb, det tog inte många sekunder innan jag fick svårt att se ut. Nu gällde det att fatta ett snabbt beslut! Motorn började hosta, men jag befann mig på ett ställe i tunneln där det var enfiligt. Skulle jag ha stannat där skulle jag ha stoppat upp hela rusningstrafiken. Så jag fortsatte en bit med rökfylld kupé och stannade ca 30 meter utanför Södra länken på Nynäsvägen i en uppförsbacke. Där stod jag med varningsblinkers och försökte att komma ut, men bilarna åkte så snabbt förbi att det tog ett tag innan jag kunde öppna dörren. Till slut kom jag ut. Det första jag gjorde var att öppna bagageluckan och ta ut varningstriangeln. Jag fick placera den ca 20 meter bort, jag kunde inte gå längre när bilarna kom i hög fart. Sedan funderade jag på vad jag skulle göra härnäst.

Jag ringde Nummerupplysningen och förklarade situationen. De kopplade mig till Assistancekåren där jag fick prata med en trevlig kvinna som förklarade att de skulle skicka ut någon på en gång. Sen fick jag vänta. Jag hade svårt att ta mig in i bilen igen eftersom att folk körde förbi så nära förardörren och passagerardörren fram nådde jag knappt för jag hade ställt mig så nära väggen. Men jag lyckades trixa mig in och ringde min käre far som är lugnet själv. När man har lite halv panik så är han alltid rätt person att ringa.

Efter ungefär en kvart kom både Assistancekåren och Vägassistans. Jag fick höra senare att de hade sett mig på vägkamerorna och skyltat 30 i hela Södra länken så att folk skulle hålla hastigheten. Det var det ingen som gjorde kan jag påstå med säkerhet och tyvärr fanns det till och med dem som argt tutade på mig när de svischade förbi. Ungefär som att jag hade valt att stå där frivilligt! Som om jag hade tänkt: "Ah, vilket perfekt ställe att parkera på för att beundra utsikten!"...

Trevliga Anders (/Andreas?) från Assistancekåren började undersöka Blå Faran. Han fann inget direkt fel efter en snabb blick under motorhuven, dock skruvade han åt någonting vid batteriet. Han bad mig starta motorn och han kikade lite till. Sedan sa han att jag skulle åka efter honom så skulle vi svänga in vid nästa avfart och skriva papper, han trodde inte att det skulle vara några problem för mig att köra. Så gick han bara för att prata en snabbis med Vägassistans innan vi skulle åka. Då gick han runt Blå Faran och tittade lite underligt, sedan sprang han tillbaka, viftade med armarna och skrek: "Stanna motorn!". Jag stängde av den snabbt och fick sedan reda på att Faran läckte olja. Massvis av olja. Anders sa att om jag hade fortsatt köra Faran hade jag riskerat att råka ut för total motorkollaps och eventuell brand...

Så istället fick Blå Faran åka på Assitancebilens flak och jag själv fick sätta mig fram. Det var en spännande upplevelse i sig. Då Anders inte hittade till min verkstad i Finntorp sa jag att jag kunde följa med dit. Det första han sa när vi satte oss fram var: "Är det ok att jag röker?", vilket var en otrolig lättnad för mig som var i ett desperat behov av en cigg efter allt som hänt. Så vi tog en varsin cigg och satt sedan och pratade på om ditten och datten. Han sa att han kunde skjutsa hem mig efter besöket i Finntorp om han inte fick in något annat brådskande samtal efter att vi släppt av Faran. Han sa också att jag var välkommen att följa med honom hela kvällen annars och hålla honom sällskap. Väl framme i Finntorp parkerade han Faran precis utanför bilverkstadens port då det inte fanns några lediga parkeringar.

Efter besöket i Finntorp trodde jag då att det var dags att åka hem. Men Anders fick ett samtal om en Mercedes i Enskede som hade åkt på några betongblock och fastnat. Så han frågade mig om jag ville följa med eller om han skulle släppa mig på vägen. Han trodde att det skulle gå snabbt så jag tänkte att det kunde ju vara roligt att hänga på. Väl på plats upptäckte han att det var lite mer komplicerat än vad han hade trott; "Det här va verkligen något nytt!" (trots sina 10 år inom branschen). Mercan hade klämts fast mellan en trätrappa och några betongklossar som hade lyft den bakre delen av bilen. Det hjälpte inte heller direkt att den var väldigt svåråtkomlig på en väldigt liten och otroligt hal väg. Under tiden Anders försökte hjälpa den stackars bil som fastnat hoppade jag ur bilen och pratade med de som hade ringt efter hjälp. De blev minst sagt förvånade när jag sa att jag var förra kunden, de trodde att jag kände Anders privat.

Cirka 45 minuter senare, efter en väldigt kreativ insats av Anders och med hjälp av alla möjliga olika verktyg fick han äntligen loss bilen. Jag tog farväl av mina nya bekantskaper och sedan bar det av mot Skarpnäck. På vägen fick Anders in ytterligare ett samtal, denna gång var det en smitningsolycka i Bandhagen. Nu var jag ordentligt hungrig och toanödig, så det nya äventyret hängde jag inte med på. Anders skjutsade mig till Skarpnäck och jag fick äntligen komma hem. Vilken hjälte denna Anders är, det var så skönt att få landa hemma. Klockan hade slagit 21 när jag låste upp ytterdörren.

Nu är jag trött och arg på Blå Faran, om jag får som jag vill så var detta (näst)sista färden. Anledningen till att jag skrev nästsista är för att dagen efter fick jag köra hem Faran från verkstaden. Jag bad dem ringa mig när de konstaterat felet, innan de åtgärdade något och komma med ett kostnadsförslag. Tyvärr gjorde de inte som jag bad utan de åtgärdade termostaten och Glukolen (de påstod att det var Glukolen som hade läckt) och fakturerade mig kostnaden. Då hade jag inget annat alternativ än att köra hem henne, parkera henne i garaget och betala ytterligare pengar som jag inte har lust att lägga ut på en bil som jag vill ha till skroten. Nu får det vara slut på alla arga känslor, osäkerheten på om hon ens kommer starta när jag ska åka, rädslan att fastna på vältrafikerade leder i rusningstrafik med rökfylld bil!